”Någon syr, är det du?”
Det är jag som syr.
Jag syr mig själv en ny kropp.
Jag befinner mig i mitt sovrum; i min säng, omgiven av högar med tyger. Tonårstillvaron smyger sig in i mitt arbete. Det är ett stängt rum, skyddad från andras möjliga blickar. På en trygg och helt egen plats uppstår ett intimt undersökande av min egen kropp
Jag studerar min kropps form, från att titta och känna översätter jag informationen och skapar nya former som kommer att bli en dockas kroppsdelar. Jag funderar på vem dockan är. Den växer ut från mig, mina känslor materialiseras och fångas upp i den nya kroppen. Men samtidigt kan den aldrig vara jag. Det uppstår ett intimt möte mellan min och dockans kroppar och jag slås av att känslan påminner om hur en intim relation med en annan människa kan upplevas. När jag inte vet var jag slutar och du börjar.
Dockans kroppsdelar har blivit till mina proteser, jag transformeras med dockan. Jag märker hur jag använder dockans huvud som en mask och att jag försöker kamouflera mig. Jag fundera på om jag genom att blanda ihop min och dockans kroppar strävar efter att utplåna bilden av mig själv. Genom att beblanda oss blir vi mindre definierbara. Det är som en lek på största allvar, där jag bygger collage av min och dockans kroppsdelar, och det skapas en hybrid mellan oss.
Tove.starfelt@gmail.com
