Ensam hemma
Hemmet förväntas ofta vara en representation av oss som bor där, vilket i sin tur gör bilder av våra hem märkligt intima. Och därmed en tacksam projektionsyta för drömmar och förhoppningar.
Men också det motsatta, ett hem med kala väggar och vissnande växter blir snabbt en plats för personligt misslyckande och bristande kontroll. Vad är hemmet när man inte riktigt känner sig hemma? Jag intresserar mig för hemmet som plats för berättande.
Och i det här arbetet mer specifikt: en berättelse om ensamhet. Med hjälp av referenser ur konsthistorien har jag försökt bygga ett porträtt av hemmet, eller snarare föreställningen om hemmet ,som det verkligen känns: vackert, instängt och ensamt.
Yttre omständigheter gjorde att verket fick ta plats i mitt eget hem, som det tog över, och frågan är hur mycket de båda platserna skiljer sig åt.
Material:
Golv, 1,5 x 1,2m: Lapptäcke av material stickat i stickmaskin, och bomullstyg färgat med mjölreservageteknik.
Stol: Maskinstickat tyg och målad disktrasa.
Bord: Stickat material, trä och plexiglas.
Vägg 2×1,5m
Grön tapet: Bomullstyg målat med akrylfärg.
Rosa tapet: Transfertryck på digitaltryckt botten.
Blå tapet, undre: Maskinstickad applikation på madrassbolster.
Blå tapet, övre: Digitaltryckt botten, målade detaljer och plastfilm.
Röda lister: Frigolit.
vera.asptjarn@gmail.com
@speedvomit
